Klimatförändringarna - obesvarade frågor

När man diskuterar klimatförändringarna nämns människans utsläpp av klodioxid (CO₂) som den främsta orsaken.
Det finns emellertid många oklarheter på denna punkt och jag har ännu inte hittat någon som kan förklara dem för mig.
Vad jag vet, finns det två möjligheter för hur koldioxiden kan påverka strålningen i atmosfären.
Det första alternativet är att koldioxiden skulle absorbera inkommande solstrålning. Nu saknar emellertid koldioxid absorberingsspektra för solljusets våglängder, enligt de tabeller som jag har konsulterat. Dessutom hade koldioxiden, om den hade absorberat synligt ljus, också själv ha varit synlig, vilket den inte är.
Då återstår det andra fallet, nämligen att koldioxiden skulle absorbera (eller reflektera – förklaringen av reflektion är analog med förklaringen av absorption) svartkroppsstrålning från jordytan.
För att en klodioxidmolekyl skall absorbera strålning, måste fotonen, som komprimerar strålningen, ha givna värden på sitt energikvantum. Med ”rätt” värden kan då fotonen ”excitera” en elektron i molekylens skal, så att elektronen ”hoppar ut” till ett yttre skal. När elektronen ”går tillbaka” till sin vanliga plats, emitteras en ny foton, med lika eller större våglängd, men med samma energi. Termodynamikens fundamentalsatser gäller: energin förblir konstant och dess frihetsgrad är oförändrad, eller minskad.
Det betyder att energin förr eller senare lämnar atmosfären, den eventuella absorptionen fördröjer endast energins utträde.
En sådan inverkan torde då kunna mätas genom att jämföra svartkroppsstrålningen från jordytan med svartkroppsstrålningen från atmosfären.
Enligt de diagram som jag har betraktat, saknar jorden svartkroppsstrålning mot rymden i koldioxidens absorptionsspektra. Vad implicerar det? Jo, att all eventuell svartkroppsstrålning från jordytan, inom dessa spektra, redan absorberas i atmosfären.
Jag vet inte hur man, i modellerna, har räknat, men om man har uppmätt ett förhållande δT/δCO₂ (förändringar i temperaturen mätt i t.ex. [°C] med avseende på förändringar i koldioxidkoncentrationen mätt i t.ex. [mol/m³]) och sedan applicerat det förhållandet linjärt, får man väldigt verklighetsfrämmande resultat.
Det tör vara allmänt känt att atmosfärens temperatur påverkas av fler variabler än koldioxidkoncentrationen. Att koldioxiden dessutom skulle ha en linjär påverkan verkar också otroligt. Hur skulle man då förklara skillnaden mellan koldioxidens roll i Venus’, jordens, respektive Mars’ atmosfärer?
Man skulle kunna tänka sig att koldioxidens inverkan påverkas av en koefficient, som i sin tur beror på någon annan variabel, t.ex. svartkroppsstrålningen från ”marken”.
En sådan koefficient skulle kunna förklara skillnaderna mellan planeternas atmosfärer.
Om vi nu, för en kort stund, antar att markytans svartkroppsstrålning är konstant, men att koefficienten ändå är en ändlig funktion av den inkommande solstrålningen, då tör man kunna anta att δT/δCO₂förr eller senare konvergerar. När sker en sådan konvergens? Jo, när svartkroppsstrålningen från atmosfären inom koldioxidens excitations-/absorptionsspektra är kongruent med noll. Men det är den ju redan!
Om värdet på δT/δCO₂förändras, måste det i så fall bero på förändringar i koefficienten mot ett högre konvergensvärde. Det skulle innebära att jordytan emitterar en ökad mängd strålning inom koldioxidens excitationsspektrum.
Om så skulle vara fallet blir problemet ett helt annat. Vad har förorsakat förändringarna i strålningen från jordytan? Kan människans energikonsumtion ha spelat någon roll här?
Skulle så vara fallet, rör det sig emellertid om ett mycket lättreglerat system: en förändring i människans energikonsumtion skulle ge närmast samtidiga förändringar i atmosfärens temperatur (fördröjningstid på kanske ett år).

Jag vet inte om det bara är jag som är okunnig, men ingen tycks bry sig om att besvara den här sortens frågeställningar. Att koldioxidkoncentrationen är den fundamentala orsaken till temperaturförändringarna hävdas med dogmatism.

För egen del, får jag samma känsla som då jag läste James G. Frazers Den Gyllene Grenen när jag läser om ”klimatdebatten”. Där hävdar författaren att en av prästkonungarnas viktigaste funktioner var att praktisera ”vädermagi”, d.v.s. se till att skörden blir god, samt förhindra torka och översvämning. Det kanske är en djupt mänsklig önskan. Jag kan inte låta bli att uppleva det som att dagens ”klimatpolitik” handlar om samma sorts vädermagi, som hade man en önskan om att med rätt offer kunna blidka vädrets makter (enligt en medeltida doktrin var atmosfären dessutom Satans hemvist).
Det finns därtill en ekonomisk komponent. Alla vet att oljan sinar och förr eller senare kommer oljepriserna att börja stiga exponentiellt. Vem vill då vara beroende av OPEC?

Är svensk, och i förlängningen europeisk, politik i kris? – Ett manifest för 2000-talet

Bakgrund

Det är inte bara i Sverige som missnöjespartier, stora som små, har vuxit upp.
Trenden här pekar uppenbarligen åt det hållet med partier som Sverigedemokraterna (sd), Piratpartiet (pp) och Feministiska Initiativ (f!).
Är dessa partier ett hot mot de etablerade? Om vi tittar mot Norge, Danmark, eller Österrike kan så tyckas vara fallet. Även i länder som Polen och Tjeckien tycks sådana missnöjespartier vinna mark.
Utgör de då ett hot mot det demokratiska systemet? Liksom ett virus som har infiltrerat en cell, och tvingar den att till sin egen undergång producera nya virus, kan sådana missnöjespartier betraktas som ett hot mot demokratin.
Utgör dessa partier ett reellt hot, eller är det bara våra farhågor som får oss att se saken som så?
Jag tycker att man kan se, om man betraktar missnöjespartier som har blivit etablerade, att de i sådana fall övergår till en mer pragmatisk politik. Nationalsocialisterna i Tyskland gjorde inte det, men de utgör ett särfall, som jag skall återkomma till nedan.
Miljöpartiet de Gröna (mp) och Kristdemokratisk samling (kds), sedermera Kristdemokraterna (kd), är exempel på missnöjespartier som idag är etablerade på den politiska scenen.

När Hegel introducerade sin dialektik, hade han för avsikt att bevisa saker som här är totalt irrelevanta, och jag väljer att bruka hans dialektik i mina egna syften, oberoende av vad Hegel själv avsåg ha den till (se B. Russels ”The Problems of Philosophy” för kritik av Hegels dialektik). Missnöjespartier kan, som sådana, betraktas som antiteser till ”etablissemanget”. En antites tar vara på något befintligt, tesen, och definierar sig sedan som motståndare till tesen.
Pp menar sig, t.ex., ha ”upptäckt” övervakningssamhället, och som motreaktion, är de primärt ”antiövervakningssamhället”.
F! menar sig ha ”upptäckt” heteronormen och patriarkatet, och som motreaktion, är de primärt ”antiheteronorma” och ”antipatriarkaliska”.
Sd menar sig ha "upptäckt" islamifieringen, och är alltså, som motreaktion, primärt ”antiislamiska”.
Sedan har de sina positiva definitioner av ”integritetssamhället”, ”det feministiska och queernormerade samhället”, samt ”det ursvenska samhället”. Dessa sekundära, positiva formuleringar är emellertid härledda ur de primära, negativa formuleringarna. Sålunda kan dessa partier inte klara sig utan sina ”teser”. De är, till sin natur, beroende av ”etablissemanget”. Om de blir ”etablerade”, sker det genom syntes och då är de inte längre missnöjespartier.

Nu plägar folk börja varna för stöveltramp och bruna, eller svarta, skjortor. Är det en befogad rädsla, eller är den irrationell?
För att vi skall förstå nazismen måste vi först beakta den dåvarande situationen i Tyskland, som faktiskt har stora likheter med den nuvarande situationen i Afghanistan, eller Irak.
Stora delar av landet hade sedan länge dominerats av militära intressen. Landet hade förlorat ett krig, blivit tvångsdemilitariserat, och fått en regim som hade installerats av deras fiender i det tidigare kriget.
Många grupper var emot den etablerade ”bourgeoisien”, nationalister, katoliker i Bayern och marxister (både kommunister och socialister). Många av dessa grupper använde sig av våldsamma metoder, liknande små ”miliser”, och i synnerhet stod marxisterna för sådant våld.
Det är i denna mylla som Nationalsocialismen spirade. Många i medelklassen upplevde den som en ”betryggande” kraft som med sina SA-trupper kunde ”betvinga” marxismen, något som den svaga Weimarrepubliken var ur stånd att göra. Nazisterna ville remilitarisera samhället, och kunde på så vis skapa ordning, där innan var kaos.
Den situationen kan inte liknas med den i dagens Norden, eller ens i Polen eller Tjeckien.
Våldsamma grupper som Nationaldemokraterna (nd) och Antifascistisk Aktion (AFA) upplevs inte som några ”betryggande” krafter i de breda, svenska befolkningslagren (strata).
Av den anledningen kan vi inte likna dagens missnöjespartier vid nazisterna. Ingen idag skulle tjäna mycket på att försöka befrämja sina intressen med våld, just därför att den överväldigande majoriteten är mot våld. Staten har sitt våldsmonopol och är stark däri.
Vi lever alla under en hobbesisk Leviathan, som skapar ordning.

Analys

Betyder det här att allt är frid och fröjd, endast därför att staten står trygg, stark och i praktiken ohotad? Icke.

Vari ligger då problemet? Personligen skulle jag säga att det bottnar i 1800-talets och 1900-talets ideologiers sammanbrott. De uppstod i sin tids tes och antites, nämligen bourgeoisien och marxismen. Synteserna därur var liberalismen och socialdemokratin, de två ideologier som har präglat efterkrigstidens politiska skådespel (jag liknade ovan politiken vid en scen, men kommer snart att likna den vid en spelplan – därför är skådespel ett tämligen gott ordval).
Vi lever idag i de socialliberala och socialdemokratiska utopierna och sålunda kan de båda ideologierna betraktas som uttömda.
I Sverige har vi inte haft någon egentlig ideologisk debatt sedan löntagarfonderna.
Socialdemokratins kris gestaltas bäst genom att ställa Per Schlingmanns, partisekreterare i Moderata Samlingspartiet (m), favoritfråga: ”Kan du tänka dig Mona Sahlin som statsminister?”
Som så många andra, svarar jag ”nej”.
Vad är felet med Sahlin? Inget, egentligen. Felet ligger inte hos henne, utan hos Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP).
Alla vet att SAP från början inte ville ha henne, utan att hon valdes som en nödlösning, och sålunda hjälper det inte att partiet har slutit upp efter kongressen. Att partiet inte förmår producera någon lämplig kandidat är symptomatiskt för tillståndet i partiet, och därför skulle vilken ledare som helst bli ett sänke.
Schlingmann talar då och då om spelteori. De nya moderaternas våta dröm är det samarbete som oppositionen nu har ingått. Spelteorin säger nämligen att då endast två spelare står på den politiska spelplanen gör de bäst i att gå mot mitten, så att politiken fokuserar på medelklassen och den pragmatiska sakpolitiken. Skillnaden mellan blocken blir hårfin, och vi hamnar i ett läge som allt mer liknar amerikansk politik.
Men Sverige är inte USA, och när de etablerade partierna lämnar flankerna öppna blir fältet fritt för missnöjespartierna.
Per Schlingmann riskerar sålunda att falla på eget grepp, om nu sd bli invalda i riksdagen 2010. Som man plägar säga: ”den som gräver en grop åt andra…”
Inget av de nuvarande blocken utgör en lösning för det nya århundradet. Socialdemokratin saknar potential. Partiet har blivit allt mer recessivt och försöker in absurdum sprida sin världsbeskrivning, en beskrivning som få utanför partiet känner igen sig i. Denna ”stagnation” är symptomatisk för ”döende” rörelser: de upphör helt enkelt att vara dynamiska, blir mekaniska, och slutligen stannar de upp: rörelsen har upphört.
Total dynamik är kaos, medan total mekanik blir en maskin, och en maskin hamnar förr eller senare i termodynamisk jämvikt.
Socialdemokratin närmare sig denna jämvikt, vilket för ett levande system är synonymt med död.
Liberalismen är mekaniserad, men det maskineriet är mer väloljat. Den borgerliga alliansen är på samma sätt mer pragmatisk än det rödgröna blocket, men pragmatiken till trots, saknar de någon egentlig vision för framtidens samhälle.

Manifest

Vi är allt fler som inte känner igen oss i de etablerade blockens världsbeskrivningar. Vi blir allt mer disträ.
Dagens Europa, och Sverige, är vilsna i synen på sin egen roll i världen, historien, nuet och framtiden. Ja, vi är utan orientering i någon dimension.
Vi känner skuld för vårt förflutna och misströstan inför framtiden. Vi tycker att vi på något vis har nått toppen: nu kan det bara gå utför.
Underliga målsättningar, som minimeringen av koldioxid, upptar det politiska samtalet, när vi snarare borde snegla på Kina eller USA och inse att framtidens lösningar måste formuleras positivt, snarare än negativt. Negativa formuleringar är symptom på nedgång och förfall.
Europa, och Sverige, har ingen anledning att förfalla. Vad vi måste göra är att försöka bryta upp från det inkörda spåret och våga se oss omkring och sedan nyorientera oss.
Det politiska fältet är fritt, när de befästa strukturerna har förborgat sig bakom varsin skans.
Nu leker missnöjespartierna där på det fria fältet, men de förmår inte storma befästningarna.
För att klara det krävs en ny rörelse, som formulerar sina målsättningar positivt, snarare än negativt.
Vi är idag allt fler som grunnar på hur en sådan rörelse skulle kunna se ut, vad den skulle kunna ha för riktning och hur den skall skapa (rörelse-)moment.
Vi har möjlighet att kombinera dynamik med mekanisk, på samma sätt som kroppen gör, och såsom evolutionen har gjort, vilket har lett till utvecklingen av allt mer komplexa system som utnyttjar möjligheten som uppstår mellan ordning och oordning.
Vi har faktiskt anledning att känna tillförsikt: vi går endast under om vi börjar tro på domedagsprofeterna.

Några punkter:

• Skippa de gamla utopierna, som ”det klasslösa samhället”
  och ”den fria marknaden”. Vi vet att ingen av dem är möjliga. Inte ens de som
  tror på Laissez-faire vill ha en helt oreglerad ekonomi. Centralbankerna
  försöker reglera ekonomin till och med efter andraderivatan hos tillväxten,
  arbetslösheten etc., men pågrund av för dåliga mätmetoder misslyckas man gång
  efter annan. Vad som behövs är ”smartare” reglar, mått och distributionskanaler.
  Med spelteori kan vi ofta visa vilka sådana reglar som fungerar och vilka som
  inte fungerar. När vi skall överlämna dynamiken till marknaden, och när vi
  skall styra den mer noggrant.


• Skippa klimatdebatten definierad endast av koldioxiden.
  Vi vet idag allt mer om hur ekosystemen fungerar och att det ytterst är
  ekosystemen som reglerar kolcykeln. Frigörandet av kol från berggrunden är
  inget direkt hot, vad som utgör det egentliga hotet är en potentiell kollaps
  hos ekosystemen, samt risken med kollapsade vattencykler (t.ex. floder och
  glaciärer). Två energislag är potentiellt viktiga: solenergi och
  fusionsenergi. Det senare fröverkligas först i generatorer vid väldigt höga temperaturer och kan därför vara svårt att implementera. Det förre har högre potential: t.ex.
  skulle vi kunna använda oss av bakterier (kanske cyanobakterier) om vi inte
  lyckas utveckla bättre mekaniska solceller. Ett av de viktigaste målen bör
  vara ökad beskogning samt bevarande av artrikedomen: artrikedomen är i sig ett
  tecken på hög stabilitet hos ekosystemen. Låg artrikedom ökar risken för
  kollapps och med kollaps kommer världssvält att vara ett faktum.


• Smartare distributionssystem: det största problemet är
  inte bristen på mat, utan svårigheterna att distribuera den dit den behövs. Vi
  behöver nya idéer om logistik. Här kanske inte den fria marknaden alltid är
  den bästa lösningen.


• Nya riktningar. Höger och vänster, öst och väst, är
  förlegade vägar att orientera sig i. Vi måste även tänka framåt och bakåt,
  nord och syd, upp och ned, zenit och nadir, samt framtid och dåtid. Vi får
  inte stirra oss blinda i endimensionella världsbeskrivningar.


• Nya identifikationskällor. Ett av de stora problemen är
  identifikation med antingen en religion eller med en kultur/nation. Sådant ger
  upphov till konflikter med utgångspunkt i en identitet som likställs med en
  konfession eller med en etnicitet. Vetenskapen och filosofin anklagas ofta för
  att inte kunna uppställa några alternativ till dessa identifikationskällor.
  Det är givetvis korrekt. Vad filosofin och vetenskapen kan göra, är att påtala
  de gemensamma fördelar som finns att få av att acceptera diversitet.
  Diversitet är i sig, som påtalats ovan, ett sundhetstecken som visar på
  stabilitet, men också potential. Enkelriktning är symptom på stagnation och
  förfall. Om utbildningen har en roll, utöver utvecklandet av teknik, så är det
  här. Det är fel väg att försöka övertyga människor om att ge upp sina
  åskådningar, men rätt väg att uppmuntra dem att ta del i andras.

Att beskriva exakt hur en ny, pragmatisk ideologi, som ändå har en vision, en utopi, anpassad till dagens allt mer globala samhälle och den nya tidens möjligheter och svårigheter är en närmast oöverstiglig uppgift och absolut inget som en ensam person är i stånd att göra.
Att tro något sådant vore hybris. Men tillsammans kan vi skapa saker som är större än enskilda människor. Det handlar inte om kollektivism eller individualism: så fort det finns minst två människor uppstår en social sfär som är större än någon enskild individ var för sig.
Det handlar inte om logiska formuleringar som ”för alla X, som” eller ”det finns inte något X, som”. Vad det handlar om är att se de olika hierarkiska strukturerna och hur de tillsammans formar tillvaron för alla enskilda individer. Ingen av oss är fri, men ingen är heller helt bunden.

Fältet är fritt, och vidderna öppna. För de som verkligen vill se en bättre framtid är möjligheterna närmast obegränsade. Det gäller bara att följa det gamla ordet ur mystiken: "öppna dina ögon och skåda, Guds rike finns mitt ibland er".
Världen bryr sig inte om oss, men vi kan faktiskt bry oss om varandra. Det är därur vi måste ta vår utgångspunkt. Först frågar vi oss: vad vill vi uppnå? Sedan frågar vi oss: hur skall vi gå till väga?
Sedan är det bara att genomföra. Det är faktiskt inte omöjligt.

Vidare om Liebe ist für alle da

Ett tillägg till min översättning nedan.
”Angestecken” kan betyda ”spetsa” eller ”kontakta”, som när man sätter en kontaktm ”Gesteck”, I väggen. Alltså kan strofen ” “hat er die Liese angesteckt” betyda att han penetrerar henne.
Frågan är då om hon är levande eller död då. Det framgår inte helt tydligt, utöver det faktum att hon var levande nog att ”ila”, men om de ”ilar” i överförd betydelse, kan hon mycket väl vara död. Då skulle det vara Jakobs slutgiltiga ”betvingande” av Liese.

Jag har en liten tanke till kring Liebe ist für alle da. Jag tror att Rammstein försöker flörta med sin icketyska publik. Därför är Pussy på engelska. Tänk på strofen ”I can’t get laid in Germany”.
I Frühling in Paris, sjunger Till Lindemann att han inte kan franska, för att därefter sjunga en strof på dålig franska.
Wiener Blut handlar med största sannolikhet om Fritzl på samma vis som Mein Teil på Reise Reise handlade om Meiwes.

Bättre sent än aldrig, plägar man ju säga, och det gäller kanske också detta inlägg.
Jag hade ju för avsikt att kommentera litteratur och musik här, men föga har jag ju gjort det.
Nu har jag i alla fall ett par uppslag, som jag tänkte skriva om.

Rammsteins senaste platta

Liebe ist für alle da, heter den. Singeln, Pussy, var helt klart en besvikelse. Jag tycker att den var schlageraktig och en slagdänga var den verkligen. Den satte sig på huvudet, men var den bra? Icke!
Därför var jag rädd för att skivan skulle vara lika usel, och en god vän till mig, som efter att ha lyssnat igenom skiva och som sade sig vara djupt besviken på bandet, gjorde inte saken bättre.
Nu, efter att äntligen ha lyssnat igenom skivan några gånger själv, kan jag säga att den inte alls var så dålig som jag hade trott. Pussy var den sämsta låten.
Överlag har Rammstein emellertid blivit ”plattare”. Deras egna ”sound” har fått stå tillbaka för en mer konventionell rock, ibland med schlageraktiga refränger.
Den låten som gjorde mest intryck på mig var Liese, på andra skivan.
Den är en sorts förlängning av en annan låt, Roter Sand. I den senare blir berättarjaget dräpt av sin rival. I Liese kan man tänka sig att denne rival beger sig för att hämta sitt ”pris”. Någon god älskare är han emellertid inte.
Texten är intressant. Den finns inte med i själv skivan, men jag fann den på nätet.
Översättningen var emellertid förvirrande, så jag gjorde en egen, så gott jag kunde.

Originaltext

Sonntag auf der Ammerwiese,
hütet Gänse brav die Liese
Da kommt Jakob angerannt,
hält eine Sichel in der Hand

Diese schiebt er hin und wieder
dem Lieschen unter Rock und Mieder
Er will sie kosten, will sie zwingen
und der Bub’ wird dazu singen

Liebe Liese, lass die Gänse,
ich will von deiner Haut probieren
Vom Blute rostig ist die Sense,
bist du freundlich nicht zu mir?

Der Jakob darf vom Lieschen lecken
und sie wird nach Birne schmecken
Sich kleine Härchen aufgestellt,
eilen sie zum Weizenfeld

In der Goldflut gut versteckt,
hat er die Liese angesteckt
Hält bis zum Abend sie Eng umschlungen
und hat in das Kind gesungen:

Svensk översättning

Söndag på Ammerängen
Vaktar gäss, duktigt, Liese
Då kommer Jakob inspringande
Håller en lie i handen

Denna viftar han med, hit och åter
(mot) Lilla Liese under kjol och gördel
Han vill smaka på henne, vill betvinga henne
Och kanaljen börjar därtill sjunga:

Kära, Liese, låt gässen vara
Jag vill smaka din hud
Av blod rostig är lien
Är du vänlig ej mot mig?

Jakob får då lilla Liese slicka
Och hon kommer att smaka som päron
Små fjun ställer sig upp
Och de ilar till vetefältet

I guldfloden, väl gömda,
Har han stuckit fast Liese
Håller till kvällen henne tätt omslingrad
Och har till sjungit till barnet:

Engelsk översättning

Sunday at the field by Ammer
The good Liese watches over the geese
Then comes Jacob a-running
Holding a scythe in the hand

With this he waves there and again
(at) Little Liese under skirt and girdle
Ha wants to taste her, wants to subdue her
And the scoundrel meanwhile begins to sing:

Dear Liese, forget about the geese
I want to taste your skin
Rusty from blood is the scythe
Are you friendly not to me?

Jakob may then lick little Liese
And she is going to have the flavour of a pear
Small fluff will be standing straight
And they hurry to the field of wheat

In the golden river, well hidden
I has stuck Liese down/up
Holds her tightly wrapped until evening
And has sung to the child:

***

“Ammer” är namnet på en sjö och jag tror att det är den som åsyftas. Ammer kan emellertid också vara ett bär, respektive en sparv, men sådana tolkningar verkar mindre troliga. Huruvida ”brav” syftar på hur Liese vaktar gässen, eller på henne själv, förstod jag inte. Men det kanske kan syfta på bådadera.
” Diese schiebt er hin und wieder
dem Lieschen unter Rock und Mieder“
Uppenbarligen svänger han, eller slår med, lien mot henne, och sedan under kjol och gördel, men exakt hur han gör, förstod jag inte.
Sedan refrängen:
” Liebe Liese, lass die Gänse,
ich will von deiner Haut probieren
Vom Blute rostig ist die Sense,
bist du freundlich nicht zu mir?“
Den sista raden vållade uppenbarligen många problem. Vad vill den säga? Vi vet att Jakob vill betvinga Liese. Mina gissningar är att han vill få henne att känna skam. Sålunda kan man tolka den näst sista strofen som att han vill få henne att känna skam över att med sitt blod ha smutsat ned lien. Sedan fortsätter han, som till ett litet barn, att fråga med medvetet fördärvad grammatik: ”Är du vänlig, ej mot mig?”
Sedan är det de två mellersta stroferna i sista versen:
” hat er die Liese angesteckt
Hält bis zum Abend sie Eng umschlungen“
Han har stuckit fast henne och håller henne omslingrad. Vad betyder det? Jag tolkar det som att han har huggit fast henne i marken med lien och omslingrat henne med sina armar, men den tolkningen är långt ifrån självklar.
I alla fall, den ”hemska texten” till den väldigt harmoniska låten gjorde stort intryck på mig.
Nu till något helt annat.

Matematik i Sverige och den Anglikanska världen

Efter att ha sysslat en del med matematik sista tiden, har jag märkt en stor skillnad mellan svensk litteratur (främst från förlaget Studentlitteratur) och den anglikanska litteraturen.
Jag får intrycket av att den svenska litteraturen försöker eftersträva någon form av ”konsistens”, ofta på bekostnad av pedagogiken och didaktiken.
I den anglikanska litteraturen tycker man inte att det gör så mycket att man ”fuskar” lite med konsistensen när man lär ut de fundamentala koncepten, hur man räknar och hur man kan tolka räkningarna. Exakt hur räkningarna bör tolkas i ett vidare perspektiv, det kan man ta senare, när man bättre har förstått hur räkningarna utförs.
Jag är inte helt säker på att jag kan sätta fingret på skillnaden, men jag märker generellt att jag lär mig mycket mer av att läsa de anglikanska böckerna, än de svenska.
Jag tror att svenska läroboksförfattare har något att lära av sina anglikanska kollegor.