Bakgrund
Det är inte bara i Sverige som missnöjespartier, stora som små, har vuxit upp.
Trenden här pekar uppenbarligen åt det hållet med partier som Sverigedemokraterna (sd), Piratpartiet (pp) och Feministiska Initiativ (f!).
Är dessa partier ett hot mot de etablerade? Om vi tittar mot Norge, Danmark, eller Österrike kan så tyckas vara fallet. Även i länder som Polen och Tjeckien tycks sådana missnöjespartier vinna mark.
Utgör de då ett hot mot det demokratiska systemet? Liksom ett virus som har infiltrerat en cell, och tvingar den att till sin egen undergång producera nya virus, kan sådana missnöjespartier betraktas som ett hot mot demokratin.
Utgör dessa partier ett reellt hot, eller är det bara våra farhågor som får oss att se saken som så?
Jag tycker att man kan se, om man betraktar missnöjespartier som har blivit etablerade, att de i sådana fall övergår till en mer pragmatisk politik. Nationalsocialisterna i Tyskland gjorde inte det, men de utgör ett särfall, som jag skall återkomma till nedan.
Miljöpartiet de Gröna (mp) och Kristdemokratisk samling (kds), sedermera Kristdemokraterna (kd), är exempel på missnöjespartier som idag är etablerade på den politiska scenen.
När Hegel introducerade sin dialektik, hade han för avsikt att bevisa saker som här är totalt irrelevanta, och jag väljer att bruka hans dialektik i mina egna syften, oberoende av vad Hegel själv avsåg ha den till (se B. Russels ”The Problems of Philosophy” för kritik av Hegels dialektik). Missnöjespartier kan, som sådana, betraktas som antiteser till ”etablissemanget”. En antites tar vara på något befintligt, tesen, och definierar sig sedan som motståndare till tesen.
Pp menar sig, t.ex., ha ”upptäckt” övervakningssamhället, och som motreaktion, är de primärt ”antiövervakningssamhället”.
F! menar sig ha ”upptäckt” heteronormen och patriarkatet, och som motreaktion, är de primärt ”antiheteronorma” och ”antipatriarkaliska”.
Sd menar sig ha "upptäckt" islamifieringen, och är alltså, som motreaktion, primärt ”antiislamiska”.
Sedan har de sina positiva definitioner av ”integritetssamhället”, ”det feministiska och queernormerade samhället”, samt ”det ursvenska samhället”. Dessa sekundära, positiva formuleringar är emellertid härledda ur de primära, negativa formuleringarna. Sålunda kan dessa partier inte klara sig utan sina ”teser”. De är, till sin natur, beroende av ”etablissemanget”. Om de blir ”etablerade”, sker det genom syntes och då är de inte längre missnöjespartier.
Nu plägar folk börja varna för stöveltramp och bruna, eller svarta, skjortor. Är det en befogad rädsla, eller är den irrationell?
För att vi skall förstå nazismen måste vi först beakta den dåvarande situationen i Tyskland, som faktiskt har stora likheter med den nuvarande situationen i Afghanistan, eller Irak.
Stora delar av landet hade sedan länge dominerats av militära intressen. Landet hade förlorat ett krig, blivit tvångsdemilitariserat, och fått en regim som hade installerats av deras fiender i det tidigare kriget.
Många grupper var emot den etablerade ”bourgeoisien”, nationalister, katoliker i Bayern och marxister (både kommunister och socialister). Många av dessa grupper använde sig av våldsamma metoder, liknande små ”miliser”, och i synnerhet stod marxisterna för sådant våld.
Det är i denna mylla som Nationalsocialismen spirade. Många i medelklassen upplevde den som en ”betryggande” kraft som med sina SA-trupper kunde ”betvinga” marxismen, något som den svaga Weimarrepubliken var ur stånd att göra. Nazisterna ville remilitarisera samhället, och kunde på så vis skapa ordning, där innan var kaos.
Den situationen kan inte liknas med den i dagens Norden, eller ens i Polen eller Tjeckien.
Våldsamma grupper som Nationaldemokraterna (nd) och Antifascistisk Aktion (AFA) upplevs inte som några ”betryggande” krafter i de breda, svenska befolkningslagren (strata).
Av den anledningen kan vi inte likna dagens missnöjespartier vid nazisterna. Ingen idag skulle tjäna mycket på att försöka befrämja sina intressen med våld, just därför att den överväldigande majoriteten är mot våld. Staten har sitt våldsmonopol och är stark däri.
Vi lever alla under en hobbesisk Leviathan, som skapar ordning.
Analys
Betyder det här att allt är frid och fröjd, endast därför att staten står trygg, stark och i praktiken ohotad? Icke.
Vari ligger då problemet? Personligen skulle jag säga att det bottnar i 1800-talets och 1900-talets ideologiers sammanbrott. De uppstod i sin tids tes och antites, nämligen bourgeoisien och marxismen. Synteserna därur var liberalismen och socialdemokratin, de två ideologier som har präglat efterkrigstidens politiska skådespel (jag liknade ovan politiken vid en scen, men kommer snart att likna den vid en spelplan – därför är skådespel ett tämligen gott ordval).
Vi lever idag i de socialliberala och socialdemokratiska utopierna och sålunda kan de båda ideologierna betraktas som uttömda.
I Sverige har vi inte haft någon egentlig ideologisk debatt sedan löntagarfonderna.
Socialdemokratins kris gestaltas bäst genom att ställa Per Schlingmanns, partisekreterare i Moderata Samlingspartiet (m), favoritfråga: ”Kan du tänka dig Mona Sahlin som statsminister?”
Som så många andra, svarar jag ”nej”.
Vad är felet med Sahlin? Inget, egentligen. Felet ligger inte hos henne, utan hos Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP).
Alla vet att SAP från början inte ville ha henne, utan att hon valdes som en nödlösning, och sålunda hjälper det inte att partiet har slutit upp efter kongressen. Att partiet inte förmår producera någon lämplig kandidat är symptomatiskt för tillståndet i partiet, och därför skulle vilken ledare som helst bli ett sänke.
Schlingmann talar då och då om spelteori. De nya moderaternas våta dröm är det samarbete som oppositionen nu har ingått. Spelteorin säger nämligen att då endast två spelare står på den politiska spelplanen gör de bäst i att gå mot mitten, så att politiken fokuserar på medelklassen och den pragmatiska sakpolitiken. Skillnaden mellan blocken blir hårfin, och vi hamnar i ett läge som allt mer liknar amerikansk politik.
Men Sverige är inte USA, och när de etablerade partierna lämnar flankerna öppna blir fältet fritt för missnöjespartierna.
Per Schlingmann riskerar sålunda att falla på eget grepp, om nu sd bli invalda i riksdagen 2010. Som man plägar säga: ”den som gräver en grop åt andra…”
Inget av de nuvarande blocken utgör en lösning för det nya århundradet. Socialdemokratin saknar potential. Partiet har blivit allt mer recessivt och försöker in absurdum sprida sin världsbeskrivning, en beskrivning som få utanför partiet känner igen sig i. Denna ”stagnation” är symptomatisk för ”döende” rörelser: de upphör helt enkelt att vara dynamiska, blir mekaniska, och slutligen stannar de upp: rörelsen har upphört.
Total dynamik är kaos, medan total mekanik blir en maskin, och en maskin hamnar förr eller senare i termodynamisk jämvikt.
Socialdemokratin närmare sig denna jämvikt, vilket för ett levande system är synonymt med död.
Liberalismen är mekaniserad, men det maskineriet är mer väloljat. Den borgerliga alliansen är på samma sätt mer pragmatisk än det rödgröna blocket, men pragmatiken till trots, saknar de någon egentlig vision för framtidens samhälle.
Manifest
Vi är allt fler som inte känner igen oss i de etablerade blockens världsbeskrivningar. Vi blir allt mer disträ.
Dagens Europa, och Sverige, är vilsna i synen på sin egen roll i världen, historien, nuet och framtiden. Ja, vi är utan orientering i någon dimension.
Vi känner skuld för vårt förflutna och misströstan inför framtiden. Vi tycker att vi på något vis har nått toppen: nu kan det bara gå utför.
Underliga målsättningar, som minimeringen av koldioxid, upptar det politiska samtalet, när vi snarare borde snegla på Kina eller USA och inse att framtidens lösningar måste formuleras positivt, snarare än negativt. Negativa formuleringar är symptom på nedgång och förfall.
Europa, och Sverige, har ingen anledning att förfalla. Vad vi måste göra är att försöka bryta upp från det inkörda spåret och våga se oss omkring och sedan nyorientera oss.
Det politiska fältet är fritt, när de befästa strukturerna har förborgat sig bakom varsin skans.
Nu leker missnöjespartierna där på det fria fältet, men de förmår inte storma befästningarna.
För att klara det krävs en ny rörelse, som formulerar sina målsättningar positivt, snarare än negativt.
Vi är idag allt fler som grunnar på hur en sådan rörelse skulle kunna se ut, vad den skulle kunna ha för riktning och hur den skall skapa (rörelse-)moment.
Vi har möjlighet att kombinera dynamik med mekanisk, på samma sätt som kroppen gör, och såsom evolutionen har gjort, vilket har lett till utvecklingen av allt mer komplexa system som utnyttjar möjligheten som uppstår mellan ordning och oordning.
Vi har faktiskt anledning att känna tillförsikt: vi går endast under om vi börjar tro på domedagsprofeterna.
Några punkter:
- Skippa de gamla utopierna, som ”det klasslösa samhället”
och ”den fria marknaden”. Vi vet att ingen av dem är möjliga. Inte ens de som
tror på Laissez-faire vill ha en helt oreglerad ekonomi. Centralbankerna
försöker reglera ekonomin till och med efter andraderivatan hos tillväxten,
arbetslösheten etc., men pågrund av för dåliga mätmetoder misslyckas man gång
efter annan. Vad som behövs är ”smartare” reglar, mått och distributionskanaler.
Med spelteori kan vi ofta visa vilka sådana reglar som fungerar och vilka som
inte fungerar. När vi skall överlämna dynamiken till marknaden, och när vi
skall styra den mer noggrant. - Skippa klimatdebatten definierad endast av koldioxiden.
Vi vet idag allt mer om hur ekosystemen fungerar och att det ytterst är
ekosystemen som reglerar kolcykeln. Frigörandet av kol från berggrunden är
inget direkt hot, vad som utgör det egentliga hotet är en potentiell kollaps
hos ekosystemen, samt risken med kollapsade vattencykler (t.ex. floder och
glaciärer). Två energislag är potentiellt viktiga: solenergi och
fusionsenergi. Det senare fröverkligas först i generatorer vid väldigt höga temperaturer och kan därför vara svårt att implementera. Det förre har högre potential: t.ex.
skulle vi kunna använda oss av bakterier (kanske cyanobakterier) om vi inte
lyckas utveckla bättre mekaniska solceller. Ett av de viktigaste målen bör
vara ökad beskogning samt bevarande av artrikedomen: artrikedomen är i sig ett
tecken på hög stabilitet hos ekosystemen. Låg artrikedom ökar risken för
kollapps och med kollaps kommer världssvält att vara ett faktum. - Smartare distributionssystem: det största problemet är
inte bristen på mat, utan svårigheterna att distribuera den dit den behövs. Vi
behöver nya idéer om logistik. Här kanske inte den fria marknaden alltid är
den bästa lösningen. - Nya riktningar. Höger och vänster, öst och väst, är
förlegade vägar att orientera sig i. Vi måste även tänka framåt och bakåt,
nord och syd, upp och ned, zenit och nadir, samt framtid och dåtid. Vi får
inte stirra oss blinda i endimensionella världsbeskrivningar. - Nya identifikationskällor. Ett av de stora problemen är
identifikation med antingen en religion eller med en kultur/nation. Sådant ger
upphov till konflikter med utgångspunkt i en identitet som likställs med en
konfession eller med en etnicitet. Vetenskapen och filosofin anklagas ofta för
att inte kunna uppställa några alternativ till dessa identifikationskällor.
Det är givetvis korrekt. Vad filosofin och vetenskapen kan göra, är att påtala
de gemensamma fördelar som finns att få av att acceptera diversitet.
Diversitet är i sig, som påtalats ovan, ett sundhetstecken som visar på
stabilitet, men också potential. Enkelriktning är symptom på stagnation och
förfall. Om utbildningen har en roll, utöver utvecklandet av teknik, så är det
här. Det är fel väg att försöka övertyga människor om att ge upp sina
åskådningar, men rätt väg att uppmuntra dem att ta del i andras.
Att beskriva exakt hur en ny, pragmatisk ideologi, som ändå har en vision, en utopi, anpassad till dagens allt mer globala samhälle och den nya tidens möjligheter och svårigheter är en närmast oöverstiglig uppgift och absolut inget som en ensam person är i stånd att göra.
Att tro något sådant vore hybris. Men tillsammans kan vi skapa saker som är större än enskilda människor. Det handlar inte om kollektivism eller individualism: så fort det finns minst två människor uppstår en social sfär som är större än någon enskild individ var för sig.
Det handlar inte om logiska formuleringar som ”för alla X, som” eller ”det finns inte något X, som”. Vad det handlar om är att se de olika hierarkiska strukturerna och hur de tillsammans formar tillvaron för alla enskilda individer. Ingen av oss är fri, men ingen är heller helt bunden.
Fältet är fritt, och vidderna öppna. För de som verkligen vill se en bättre framtid är möjligheterna närmast obegränsade. Det gäller bara att följa det gamla ordet ur mystiken: "öppna dina ögon och skåda, Guds rike finns mitt ibland er".
Världen bryr sig inte om oss, men vi kan faktiskt bry oss om varandra. Det är därur vi måste ta vår utgångspunkt. Först frågar vi oss: vad vill vi uppnå? Sedan frågar vi oss: hur skall vi gå till väga?
Sedan är det bara att genomföra. Det är faktiskt inte omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar